 |
Chalmers har sedan i höstas inrättat en unik utbildning
för en teknisk högskola
- en utbildning för konstnärer som vill lära sig mer om matte,
programmering och natur-vetenskap. Mikael van Reis kikade närmare på företeelsen.
Ordet "teknik" kommer ursprungligen från det grekiska
ordet tekhne som betyder konst och konstskicklighet. På så vis
har den tekniska vetenskapen - naturvetenskaperna - och konsten som humanistiskt
uttryck åtminstone etymologin gemensam! Något som Martin
Heidegger gjorde en poäng av i en berömd artikel. Exempel finns
ju många långt efter grekerna och långt före Heidegger.
Det stora exemplet brukar vara Leonardo da Vinci som var lika mycket
uppfinnare av ny teknik som målare av Nattvarden. Ser man sedan
till de många förbindelserna mellan musik och matematik förstår
man sammanhanget.
Annars är det den stora artskillnaden mellan naturvetenskap och humaniora
som brukar hävdas, en konsekvens av vetenskapernas utveckling sedan 1800-talet.
Med C S Lewis begrepp brukar det talas om "de två kulturerna" där
den ena förklarar naturvetenskapligt och den andra förstår
humanistiskt.
I dag är den uppdelningen rejält ifrågasatt. Det finns flera
skäl till det. Dels fordras i dag mycket mer mångsidiga kunskaper
av studenter än en enda facklig inriktning. Dels har det vuxit upp en
digital kultur de senaste decennierna - de flesta är datoranvändare
- som förskjuter skillnaderna mellan teknik och humanism. Den extremt
avancerade tekniken har blivit var mans vardagsredskap. För konstnärer är
givetvis detta helheter och sammanhang som är mycket lockande att ge sig
in i och gestalta. Ett terra incognita. Inte bara för konstnärer,
utan också för vetenskapligt utbildade personer som söker kreativitetens
källor.
I själva verket odlas nu denna passage i ett samarbete mellan IT-universitetet
i Göteborg och Chalmers tekniska högskola. Sedan i höstas finns
en "art and technology"-utbildning. "Artech" är en
påbyggnadsutbildning (ett så kallat Masters program) som har sin
upprinnelse i en äldre verksamhet på Chalmers avdelning för
Innovativ Design. Det är där som jag träffar Mats Nordahl som är
doktor i teoretisk fysik och utbildningsansvarig och konstnären Mikael
Lundberg som sedan några år är "artist in residence",
ungefär som på angloamerikanska universitet där en författare
ofta är ansluten till utbildningen. Här finns också Peter Ullmark
som är arkitekturprofessor och huvudansvarig för verksamheten vid
Innovativ Design.
- Detta är en strategisk stiftelsesatsning, säger han. Vi startade
1999. Idén var satsning på design i vidare mening. Att bygga artefakter,
nyttiga eller mer konstnärliga produkter. Tanken var att koppla samman
konstnärlig kunskap och tekniskt vetenskaplig kunskap. Här finns
en rad grupper som arbetar med olika uppgifter. När det gäller våra
robotar ligger det på en ganska grundläggande forskningsnivå.
Presumtivt finns det nytta i intelligenta, rörliga apparater. I andra ändan
av skalan sysslar vi med bussystem för större städer i Brasilien.
Vår verksamhet sträcker sig alltså från stora produktsystem
till konstnärliga projekt.
- Idén med denna miljön är att skapa möjliga möten
mellan avancerad teknisk kunskap och konstnärlig förmåga. Under
1999 skapade vi bland annat en sajt på nätet med en encyklopedi
för begreppet TID. Ljuskuben vid Stora teatern kom till då. Mikael
Lundberg anslöts till verksamheten för att arbeta med sina projekt,
men också tonsättaren Palle Dahlstedt som även är doktorand
här. Det speciella med Mikael Lundberg är att han är här
på heltid sedan tre år och kan jobba med vad han vill.
Det faller sig naturligt att välja en konstnär som just Mikael Lundberg,
tänker jag. Om någon svensk konstnär i dag ägnat sig åt
vetenskapliga tankefält är det han. Tid, slump, nedbrytningsprocesser är
några av hans teman och genom åren har vi kunnat följa det
i en rad verk. I Göteborg på Röda sten och i Konsthallen. Det
var där på Götaplatsen som han tillsammans med Palle Dahlstedt
skapad en trettonsekunders kompaktversion av Hamlet som startade varje
hel timme dygnet runt under en vecka. Ett kulturutrop över Götaplatsen
och med oerhört tät struktur. Annars har Mikael Lundberg gärna
arbetat med material som glas, aluminium och nu senast reflexduk.
Att det inte handlar om någon bortommänsklig vetenskapsvärld
förstår man snart. För Mikael Lundberg är utgångspunkten
livstid och kropp, det är hans existentiella parametrar. Jag tänker
på hans väldiga svarta bitumenkub på dryga tre ton som först är
kubisk med efter en tid långsamt sjunker samman till en flat asfaltklump.
Den skapar en mäktig bild för hur materiens form jämnas ut i
entropi. Också min kropp är en sorts kolväteklump utan returbiljett
till ursprunget.
Sedan finns hans språkgenerator som ur svenskan och med vissa regler
simulerar en slags ur- och spöksvenska vars resultat är fascinerande.
Sedan hans två digitala kronografer. Lifetimer som räknar
ner konstnärens statistiskt beräknade återstående livslängd
i sekunder. Alla är vi Lifetimers. Vi "gör livstid". Det
verket tillkom 1995. År 2000 skapade han ett liknande räkneverk:
Förslag till en ny tidräkning. En digitalklocka som med en slumpgenerator
räknar från noll och uppåt. Den startades med en knapptryckning
på det nya millenniets första sekund av konstnärens son.
Det är två olika sätt att mäta tid. Den första bygger
på ett genomsnitt och en lineär utveckling. Den andra är ickelineär
- tideräkningen är kaotisk, slumpmässig. Men finns verkligen
slumpen? Bildar den inte till sist väl vackra mönstrer, säger
Mikael Lundberg till mig lite illmarigt?
När jag med Hamlet i tankarna kallar hans konst för en melankolisk
vetenskap, vill han dock inte riktigt känna igen sig som ängeln på Dürers Melancholia
II. Men finns det inte, fortsätter jag, sedan en motsättning
mellan den vetenskapliga kunskapens opersonlighet och konstens personliga signatur.
Mikael Lundberg: Det är en dualistisk uppdelning som
jag inte riktigt tror på. Ta intuitionen, det är också väldigt
viktig för vetenskapsmän.
Jag ser förstås sambanden mellan konst och arkitektur, men hur ser
steget ut från Mats fysikervärld till Mikaels idéer? Vad
lär du dig Mats?
Mats Nordahl: Det är frågan om parallella processer. Även
om formen för resultatet presenteras på olika vis är förloppen
snarlika. Vetenskap i sig är ju en kreativ process. När vi talade
häromdagen om detta kom vi fram till att när man bedriver teori
och vetenskap är det mer av en "explorativ" verksamhet. Man
testar galna idéer mer rent av, än när man sysslar med konstnärlig
verksamhet. Men man har samma inställning till det oförutsägbara.
Peter Ullmark: Det handlar också om varseblivning,
hur man kan se på olika vis. Hur seendet ökar förståelsen
och konstnären kan kommunicera ett annat sätt att varsebli som
bästa fall kan förändra bilden av omvärlden.
Mats Nordahl: Mikael kommer ofta in på tankegångar
och begrepp som har med teoretisk fysik att göra. Ibland fungerar det
mycket slående som när det gäller tidsskalor. Han gör
oss uppmärksam på att vår omvärld inte alls är
så statisk som vi föreställer oss utan att det finns olika
processer, tidsskalor som är längre än dem vi egentligen tänker
på. Det händer saker också om hundra år, tusen år,
miljoner år.
- Det Mikael gör kan kopplas till fysik, men sedan finns det ju många
konstnärer som arbetar i närheten av teknisk vetenskap, som ägnar
sig åt att skapa föremål. Många arbetar med datorer,
men där begränsas fantasin av färdiga program. Jag vill försöka
hjälpa konstnärer att använda teknik på ett djupare sätt.
Att lära sig att använda uttrycksmedlen på riktigt, utan begränsningar.
Nu har alltså en utbildning startats för blivande konstnärer
med tekniska intressen. Vilka är frågorna? Tja, kanske dessa: Hur
generera dikter baserat på textinnehållet från en miljon
webbsidor? Hur bygga robotskulpturer som förföljer galleribesökare?
Hur skapa musik som varierar med vädret? Hur visualisera ett upphetsat
nervsystem i närbild? Hur göra installationer som kommenterar skeptiska åskådare?
Det är åtminstone några frågor för en mastersutbildning
som Artech. Vi åker ut till Hisingen och 141:an i Lundbyhamnen. Här
låg under många decennier Götaverkens motorverkstad. I taket
sitter den gamla traversen med bärkraft på 15 ton kvar, men verksamheten är
nu helt annan. Och mycket tyst. Strax under sitter sex yngre män i två soffor
och spanar stint in i varsin portföljdator. Ett lågmält samtal
hörs. Tre uppspända polartält finns där också. Någon
tältar kanske här. Tydligare kan inte steget tas från industrialismens
slamrande till de digitala nätverkens ljudlöshet.
Det är alltså här som "Art and technology" huserar
efter en trög start i höstas (huset var inte färdigt när
utbildningen började). Under två år skall studenter lära
sig de tekniska redskapen för att sedan kunna genomföra egna konstnärliga
projekt. Några svenska studenter finns, men merparten kommer från
andra delar av jorden - USA, Venezuela, Canada, Colombia, Mexiko, Japan, Ryssland,
Grekland, Italien ... sammanlagt finns här femton nationaliteter samlade
med ett ganska stort åldersspann.
Jag frågar Mats vad de nu får lära sig.
- De får lära sig baskunskaper. Som att skriva egna datorprogram,
att lära sig en hel del matte - algoritmer och sånt - och att lära
sig tänka på nytt vis. Vad behövs exempelvis för att skapa
en interaktiv installation, vad krävs för att realisera en konstnärlig
idé? Men det gäller samtidigt att komma bort från det enkelt
instrumentella i teknikkunskapen. Vissa tekniker är förföriskt
lätta, som video, men att programmera innebär motstånd. Det är
viktigt med sådana trösklar, med en viss mental tröghet i skapandet.
Hittar vi liknande utbildningar på andra håll i världen?
- Egentligen inte, det finns något liknande i Barcelona, men annars har
andra teknik- och konstutbildningar inte samma bestämt konstnärliga
profilering som vi har, de handlar mer om multimedia. Därför är
vi så internationellt sammansatta. Vi gick ut med en reklamkampanj för
utbildningen på internet, men sedan har vi också haft god hjälp
av svenska ambassader. Vi har exempelvis några colombianska studenter.
- De kommer i regel från välutbildade miljöer och är vana
vid internationell rörlighet. De flesta talar engelska och har hög
utbildning innan de kommer till oss. Vad som är intressant är att
många har utbildning i teater och cirkus, de har sysslat med olika sorters
performance. Det hade vi inte riktigt väntat oss.
Betyder det att de genast kan få arbeta med sina idéer?
- Nej, vi har starka idéer om vad de först skall lära sig.
Vi styr dem starkt! Detta är en utbildning med 80 betygspoäng och
vi har en grundläggande idé om hur den skall se ut. De skall lära
sig nya verktyg, nya sätt att tänka, men efterhand stöttar vi
dem i deras egna projekt. Allt börjar i en kollektiv verksamhet och efterhand
kan varje individ följa sin egen väg. Vissa hade förväntningar
som vi inte kan infria, men man måste se detta som den pionjärverksamhet
den är.
Vi tar en promenad genom de olika konstnärliga laboratorierna. En flicka
har tecknat tavlan full med programspråk. Hon har föresatt sig att
bygga en sexbent spindel. En robot alltså. Vid ett bord sitter Dylan
Tinlun Chan från Hong-kong och Panagoitis Mihalatos från Aten.
De läser Walter Benjamins essäer om konst respektive Adornos kritik
av kulturindustrin. Gamla klassiker i nya händer, tänker jag som
inte ens visste vad en dator var när jag själv läste dem en
gång.
Dylan har arbetat mycket med avancerad datoranimering, medan Panagoitis har
en arkitektutbildning i ryggsäcken. Hans intresse rör det offentliga
rummets alla "icke-platser". De platser där vi står och
väntar eller bara transporterar oss. Hur kan man med konstnärlig
verksamhet göra dessa platser mer sociala, det intresserar honom primärt.
Ordet för konst och teknik - tekhne - har på alla vis ändrat
innebörd sedan de gamla grekerna satte det i rörelse - och samtidigt är
det som om det nu kommit tillbaka till sin gamla historiska rot. Men nu i en
konstvärld som snabbt reser genom den större världen med några
diskreta klick med datormusen.
Mikael van Reis
17 februari 2003 Göteborgs Posten
|
